KajsaKavat.

Killing us softly

2012-02-23T09:15:00.000+01:00

Om reklam är bra eller dåligt. Bör få mer eller mindre plats i media. Förändras och debatteras. Det är frågor jag kan fundera timmar över. Ännu har jag inte riktigt bestämt mig. Men intressant är det! Hur de påverkar och formar våra beteenden. Hur det ska utformas. Vilka roller, behov och världsbilder det ger oss.

Om jag någon gång arbetar med reklam. Vilket väl - då jag läser en sådan utbildning - är ganska troligt. Hoppas jag att jag kommer kunna göra det på ett så kreativt och bra sätt att jag inte behöver använda de utslitna könsroller vi ser dagligen. Här är en hemskt intressant film/föreläsning om hur främst kvinnan framställs i reklam. Vilken plats hon ges och vem hon ses vara. Hur de påverkar oss. Kvinnan i filmen har förreläst om detta sedan 70 talet och samlat hundratusentals reklambilder som visar hur vi framställs och hur detta har förändrats.

Är ni de minsta intresserad av genus, jämställdhet, reklam eller har ni ett kön. Då tycker jag ni ska kika på den.

Its all about letting the story take over

2012-02-22T13:20:00.000+01:00

Den 29 februari är det berättarafton här på SVF. Då samlas alla som vill uppe på parkudden. Det blir fika, möjligtvis brasa och en massa historier. Är du elev här? Kom dit och drick nått varm, lyssna eller berätta och ha det riktigt gött.

postern har jag gjort.

sthlm

2012-02-17T00:28:00.000+01:00

Det har blivit några stockholms promenader under lovet. Stockholmspromenader har jag döpt dem till då det för första gången i mitt liv inte är självklart att Stockholm är den stad jag promenerar i. Men jag tycker hemskt mycket om de. En plats blir så mycket mer intressant när man inte ser den var dag. Jag uppskattar "mina" affärer, kaffer och små tvärgator ännu mer. Trotts att en stor anledning till att jag började på folkis var att jag vill komma bort från den här staden. Och trotts att många av mina bästa vänner har flyttat härifrån för att plugga i andra städer precis som jag. Så saknar jag sthlm ibland. Jag saknar hur mycket som finns av allting. De finns en plats för nästa alla. Även de inte lika normgivande grupperna i samhället. Trotts att jag bott här hela mitt liv finns det så många fler små buktiker att upptäcka, kafer och föreningar. Och staden ändras hela tiden. De gör nog även jag som för första gången i mitt liv står still i rulltrapporna och nästan strövar istället för att gå.

Kameran är städnigt med i väskan. För det blir även mycket mer intressant att fota någonting som inte är vardag.

Stora lysande bollar

2012-02-11T17:13:00.001+01:00

Om man vill skrämma busschauffören på en buss med bara fyra passagerare kan man om man är väldigt uttråkad ta fram sin kamera och fota alla ljus, väldigt ofokuserade så att de blir stora lysande bollar, i typ en timma med ett väldigt högt klickande ljud.

2012-02-11T00:01:00.000+01:00

Kan även meddela intresseklubben att detta är en kiwipsin

En flygande elefant

2012-02-09T18:43:00.000+01:00

Jag vill ha en elefant. En liten en. Typ en halvmeter stor. Den skulle följa efter mig överallt. Dra i mig med sin långa snabbel när de ville nått. Ligga bredvid mig i soffan och hålla mig sällskap. Så skulle den kunna flyga också. Och promenera omkring bland alla mac datorer på lektionerna. Tuta lite försynt. Så när vi fick som photoshop uppgift att sätta ihop på olika djur visste jag precis vad jag skulle skapa!

jag gömde mina drömmar där din axel möter hals

2012-02-07T19:12:00.000+01:00

Det är lustigt var man tillslut hamnar. Var man finner sig. Hur man - och med man menar jag självklart jag - gör upp långa planer och listor i huvudet över hur livet ska bli och allt man ska åstadkomma. På ett sätt är det fint för så mycket händer och man upplever så mycket och träffar så många och är med om så mycket man inte kunde föreställa sig. Men samtidigt är det konstigt hur annorlunda allt är och kanske lite sorgligt också hur en längtan kan sitta i så länge. Till slut är den mer en del av en själv än bara en känsla och en dröm.

Vilken förfärligt flummig röra av ord.

Bildkälla 1 2 3

Banankaka

2012-02-06T19:46:00.000+01:00

Det är dags för ett recept på banankaka. Mitt eget allra bästa. Lätt att göra. Går att frysa in. Praktiskt när man har lite gammal frukt. Alltid lika gott både varmt nybakad och när de fått ligga tills sig någon dag.

Ingredienser
4 mogna bananer
100 gram smör
2 dl socker
3 ägg
1 del russin rullade i lite mjöl (men bara om du gillar russin, det går även att ha i annan valfri torkad frukt eller lite hackade valnötter)
5 dl vetemjöl
2 tsk bakpulver
1/2 tsk salt
1 dl mjölk
ströbröd och margarin till formen

en ca 2-liter avlång brödform. Att grädda kakan i, inte lägga i smeten

Tillvägagångssätt

1. Smöra och bröa brödformen, försök att inte smula ned hela bänken medan du håller på

2. Mosa bananerna. Förslagsvis genom att först krama och "massera" dem med skalet på och sedan ta ut den mosade massan på en skärbräda och mosa lite till med en gaffel.

3. Värm smöret i mikron en kort stund på låg temperatur. Inte så länge att de blir helt smält men tillräckligt länge för att de ska bli riktigt mjuk.

4. Vispa smör och socker i en bunke. Vispa ned äggen ett i taget.

5. Sätt ugnen på 175 grader. Provsmaka smeten. Om det är äckligt otur. Om det är gott, smaka igen, man vet aldrig säkert med banankaka.

6. Rör ned bananerna i smeten. Det är här viktigt att du just rör och inte vispar.

7. Blanda russinen, eller annan valfri torkad frukt och nötter, med en skvätt mjöl och rör ned dem i smeten. Provsmaka en gång till för säkerhets skull.

8. Blanda mjöl, salt och bakpulver och vänd ned mjölblandningen i smeten. Rör sedan i mjölken. Nu är smeten klar men för att vara säker bör du provsmaka en gång till.

9. Häll smeten i den bröade formen och ställ in formen i ugnen. Grädda i 40 till 45 minuter.

10. Efter att tiden gott, kolla om kakan är klar. Är den deggig i mitten, vilket mina alltid är, låt den stå inne ca 10 minuter till med foliepapper över sig och kolla sedan en gång till.

När kakan är klar, låt den stå och svalna en stund och ät sedan upp den. Förhoppningsvis tycker du om den , annars kan du alltid ge den till en god vän.

SVFs eminenta kram-guide

2012-02-06T12:27:00.001+01:00

Ibland.... nej! För de mest, nästan alltid, älskar jag att gå på folkis.
Den här veckan har kristna rådet ordnat kärleksvecka på skolan. Vi har kramrutor, fina citat, en myshörna, föreläsningar, filmvisningar och då självklart en kramguide som jag ägnat helgen, då jag suttit inne i plenum under ett riksårsmöte, med att sätta ihop. Man orkar ju inte fokusera på organisations frågor och stadgar hur länge som helst!

Text är skriven av Maja Lidbeck och fotona är tagna av mig.
De är inte meningen att sitta ska sitta på rad varför bilderna inte riktigt går i linje med varandra

God save the Queen

2012-02-02T21:59:00.000+01:00

För någon månad sedan. På bussen upp till sthlm. Satte jag ihop lite bilder över allt jag älskar med England. Saker som Monty Pyton, Sagan om Ringen, Tea, Queen, Miss Marpel och Doctor Who. Inte för att jag fick med ens hälften av allt de underbara som finns. Anglofil som jag är!

Så djup som bara en fransk film kan vara

2012-02-02T10:45:00.003+01:00

Vi hade nyss lite Photoshop uppgifter. Klistra in ditt ansikte på en kändis och gör en film affisch tex. De slutade med en väldigt djup och franska googletranslateade bild med den klatshiga namnet "vad har jag gjort för att förtjäna det här". Redigerad av franska premiärministern till råga på allt! Det är bara rödvinet och ciggen som saknas.

och nej. Jag är inte de minsta ironisk. Men de var lite kul i slutändan :)

Come along Pond

2012-01-26T11:57:00.000+01:00

Jag är hemskt förtjust i doctor Who, en tv serie från BBC. Om ni har en fables för sifi och galna engelsmän borde ni helt klart kolla in den. Amy Pond, tjejen på bilden ovan, är hans senaste följeslageska och de reser omkring in en blå telefonbox och rädda universum.

Lektionen i populärkultur avslutad.

Vår uppgift var att göra en filmaffich och jag började genast ladda ned doctor who bilder. Vore de inte mysigt med en lite mindre pojkigt SiFi aktig och lite mer vardagsmagisk film om Amy, Rory Pondo och Doktorn på ett hörn?

Nästa del av uppgiften är att klistra in mitt ansikte på Amys, men jag undviker de så länge jag kan. Känner att de finns en viss skönhetsskillnad.

2012-01-19T07:37:00.000+01:00

Jag borde nog försöka misslyckas lite mer!

fantastiska mönster

2012-01-17T10:38:00.000+01:00

Från Society6
galet snyggt heltenkelt

.

There will always be women in rubber flirting with me...

2012-01-16T18:23:00.000+01:00

på tal om rent liksom
här har ni några bilder från även denna filmen

Let the Sunshine in

2012-01-16T12:53:00.000+01:00

När jag var femton och gick på högstadiet var vår tema musikalen rent. Vi var ett gäng på 10 personer som såg den ofta och sjöng alla sångerna konstant. Vi såg oss som bohemer - sådär som man gör när man är 15 - och klädde oss i småkonstiga kläder, var förälskade i varandra - sådär som man blir när man är 15 och hormonstint. Vi var alla estetiska och spelade instrument, sjöng, skrev egna låtar och målade.

Men när jag gick i gymnasiet, på min räddavärldenskola, där vi gick omkring i raggsocker, var miljöpartister och hade fluffiga byxor och lyssnade på Queen. Då var musikalen snarare Hair - fast utan LSD såklart. Eller kanske WWRY (we will rock you) bara för att det är Queen musik. Men eftersom vi inte levde i en dystopi eller letade efter gitarrer i stenar måste jag erkänna att hair känns lite mer passande. Jag mins min gymnasietid som den bästa i mitt liv. Jag mins självklart stressen och magkatarren och hur trött man var på HIV/aids och att rädda världen efter tre år. Hur ledsen vi var på varandra ibland. Men jag mins också hur vi gjorde maskroskransar om våren och klättrade i träd på gympan. När vi tog studenten sjöng vi "i natt jag drömde" istället för studentsången. Vi klädde oss i fluffiga byxor, sjöng aquarius och kramades mycket. Drack en massa tea och åt bara vegetarisk mat. Jag saknar de verkligen ibland för jag har aldrig varit så säker på att jag hört hemma på en plats som där.

Och idag har jag haft "Let the Sunshine in" på hjärnan enda sedan jag vaknade.

.

lazing on a sunday afternoon

2012-01-15T00:17:00.000+01:00

Jag älskar när livet går i snigelfart. Jag behöver att livet går i snigelfart. Fast utan att de blir tråkigt eller att man är ensam. För man går på folkis och behöver bara gå upp i köket och ta en kopp tea för att få sällskap och hitta på nått knasig. Eller inte de minsta knasig och hardcore, som att spela "med andra ord" hela kvällen.

bilderna kommer härifrån

Efterlängtade vänner.

2012-01-11T21:57:00.000+01:00

Jag träffade så många människor under lovet som jag saknat och hade både middagar, frukostar, fika och promenader runtom hela sthlm. Till jul fick jag ett nytt objektiv så min älskade kamera fick följa med överallt. Alla lyckades självklart inte fastna på bild och fåfäng som jag är lägger jag bara upp de bilder jag tycker bäst om. Men jag älskar att foto människor. Människor och fötter. De strålar liksom ut någonting ur bilden som är så mycket svårare att skapa utan dem. Sen är jag såklart partisk. Jag tycker att alla mina vänner är så himla fina så det är inte klokt.

Jag bytte namn på bloggen

2012-01-11T12:01:00.000+01:00

och jag ändra designen helt till en nyans av den där färgen som jag tenderar att använda överallt för att jag tycker att den är så förfärligt fantastiskt fin.Fast än är bilden något pixlig så jag och illustrtor planerar att bråka i några timmar till om detta. De flesta Kajsor här i världen har nog någon gång kallats Kajsa Kavat efter Astrid Lindgrens fantastiska bok. Kanske är vi Kajsor ett lite extra kavat släkte. Än har jag inte mött några bevis på motsatsen!

.

i år...

2012-01-09T22:29:00.000+01:00

Min älskade mor fick en kalender med foton i julklapp, de här var dess framsida.

du där

2011-12-20T11:50:00.000+01:00

Vi fotade i studio. Julia var model. Jag höll i kameran och Tomas lekte med ljuset.

Tacksamhet, julklappar och dikter

2011-12-19T23:42:00.000+01:00

De kom som en chock för mig och var verkligen inte väntat. Den plötsliga insikte att livet är helt ok. En förfärligt ovan tanke och jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den. Men trotts att mycket såklart är precis lika rörigt som innan beter sig världen mycket mer som jag vill att den ska göra. Jag får vara kreativ hela dagarna. När jag in är i skolan och lär mig program och verktyg för de så ängar jag timmar åt läxor eller sitter på mitt golv och julklappspysslar. För att jag julklappspysslar har nog inte unggått någon. De var tänkt att de skulle bli ett billigare och snabbare allternativ. Men när jag tittar på min jättelilla hög är de få saker som kommit till med massa timmar kärlek och omsorg och förståss - massa pengar på matrial och lim och ståltrådar och gud vet vad. Fast de gör mig glad. Och förhoppningsvis gör de även de som får paketen glada. Här är en lite bok med dikter jag gav till min vän Annie i julklapp. Jag köpte en jätte gammal diktbok, klippte ur dikterna och klippte och klistrade till nått nytt.

Tankar från ett trasigt kugghjul - 2009.09.24

2011-12-10T22:39:00.000+01:00

Jag hittade ett blogginlägg jag skrev för två år sedan. Mitt i djupaste globalagymnasiet plugget. Så fint att jag ville lägga upp texten här igen.

Jag vågar påstå att jag inte är en ekonomi. Jag är inte en hälsositvation. Jag är inte en dator med systemfel. Jag är inte en fall beskrivining. Jag är inte heller någonting du kan beskriva enligt analys modelen. Orsak, sitvation, konsekvän, åtgärd. Jag är inte Uganda, Afrika eller Bangladesh.

Jag är inte ett exempel i en skolbok. Jag är inte ett snurrade hjul i ett samhällsmaskineri som hängt upp sig. Jag kan inte bli inskickad på sörvning. Jag är inte en kropp med ett lite fel som kan medicineras med senaste metoden. Jag ska inte förklaras genom skolboks exempel.

Jag är en människa. Jag är minst lika kompicerad som klimatsystemet. Allt kommer inte bli bra för att jag äter och sover ordentliget. Jag kan inte lösas genom utsläppsminskningar. Och jag är suvären. Du kan inte tvinga på mig lösningar. Du är på tok för etnocentrisk om du tror de. Du har uppenbarligen aldrig varit i Afrika. Du har uppenbaligrn inte lyssat på mig.

Jag behöver inte en massa lösningar. Jag är inte en trasig maskin. Ett ekosystem som rusar iväg. Jag är en människa. Syns inte de?
De spelar ingen roll hur mycket forskning du har. Hur många fina modeler du har som säger - reagerar jag så är de det som är fel. Reagerar jag så är de det. Så fixar vi de! Läs denna boken, fyll i detta pappret så blir du lycklig. Du ser inte helheten. Du kommer aldrig kunna laga mig. Jag vill inte bli lagad. Förstår ingen de.
Jag vill bara vara jag. Jag vill vara ett afrika som folk älskar trotts att inte har något befintlig sjukvård, en korupt politik och drabbas av natur katastrofer. Jag vill ses som en tillgång trotts de. Jag vill inte vara ett hopplöst fall.

Jag vill bara vara jag. Och bli älskad för de.
Sen vill jag ha biståndet och de posetiva besluten och att alla dumma handelsavtal tas bort. Jag vill ha kunskapen och utbildningen och så vill jag få gråta och skratta lite också. Jag vill få vara underbarst trotts allt och inte ses som trasig
Jag vill inte bli diagnostiserad. Jag vill bli sedd.

universums farligaste varelse, till din hushållsnära tjänst!

2011-12-01T17:52:00.000+01:00

SVTplay är min bästa vän just nu...

2011-11-30T18:02:00.000+01:00

...där kan man titta på massa mysigt nu när nedladdningen är stängd, man fått sin dagliga dos doctor who och inte känner för film. Som det här avsnittet av sommarpratarna med UnderbaraClara. En bloggare som dyker upp i go´ kväll, husmorskolan i p1 och på lite andra ställen med jämna mellanrum. Efter att jag hört hennes sommarprat började jag läsa hennes blogg och blev hemskt förtjust. För tillfället snor jag en massa pyssletips därifrån. Hon är en av de häftigast tjejer jag hör talas om och en av de få personer i media jag på något sätt kan identifiera mig med. Ung, pysslande, ekoälskade, feministisk, smart tjej i femtitalskjolar istället för jeans!

några bilder från hennes blogg

Fragment av en spelning

2011-11-29T14:11:00.000+01:00

För en och en halv vecka sedan fotade jag min lillebrors band som hade spelning. - the fragments.
Här hittar ni bandet på spotify
och här är deras facebook och myspace sida :)

Religion - jättehett

2011-11-23T10:25:00.002+01:00

I skolan har vi ett ämnet som heter "etik och livskunskap" och som är lite som en blandning av filosofi, religionkunskap, konfimationsläsning och grupptearpiförsök. Eller ja... Nått åt de hållet. De är mycket "berätta om dig själv", fyra hörns övningar, diskussioner och viktiga frågor. Senast hade vi som uppgift att göra två afficher. En om allting vi finner bra med religion här i världen och i våra liv och en om vad som är mindre bra. Eller ja. Dåligt. Till vår hjälp fick vi en hög med tidningar och helt fria händer. Jag valde att göra mina på datorn i indesign. Mest för att jag verkligen behöver öva mer på programet och för att få använda precis de bilder, färger och ord jag ville utan att behöva klistra och klippa. Missförstå mig inte, klippa och klistra är hur mysigt som helst de med.

De nedre - de som är dåligt med religon - försökte jag verkligen göra stel, kall, uppdelad och svartvit. Med bilder som jag finner symboliserar orden jag skrivit. Även om vissa ord - så som ologisk - kan behöva vidare förklaring. Min bild om vad som är bra försökte jag göra livfull och rörig och färglad med en massa kultur och lycka och fina saker. För de är lite så jag upplever allt de fina som kommer i samband med tro.

Jag känner att de här blogginlägget blev mer som en lite kort skolredovisning än ett blogginlägg men vadå! Jag tycker de här är så sjukt intressanta frågor (som jag kan prata i timmar om med rätt personer) och jag har varit så engagerad i den här uppgiften att jag liksom bara var tvungen att visa den :)

ibland är de nästan bra

2011-11-16T18:14:00.001+01:00

Jag har totalt förlorat viljan att göra saker. En massa saker. De är obehagligt. De händer sådär då och då i livet. Mellan att jag vill allting samtidigt och har så mycket energi att jag spricker.
De kan bero på mörkret. Hur många gånger har igenom åren har jag inte totalt isolerat mig från livet den här årstiden. Eller kanske de där med nyhetens behag som försvinner efter tre månader på en plats.
Hur som helst vill jag bara sova och sova. Och hitta nått att skratta åt sådär så man inte kan andas.

Men så när man bara liksom halkar in på någonting oplanerat och litet. Som att gå ned till solis och baka scones (rättelse - titta på när maja bakar scones och sedan äta upp dem). När man hittar en bok om att göra om kläder och plötsligt vill ha en symaskin. Eller för den delen när en Hanna kommer på besök och man finner sig själv bräddfylld av saker att säga och prata om och skratta åt. Då är livet helt ok igen.

Självporträtt

2011-11-16T13:24:00.002+01:00

2011-11-14T21:19:00.000+01:00

En väldigt söt ide :)

Please Matt marry me

2011-11-13T15:37:00.000+01:00

2011-11-10T12:01:00.002+01:00

igen! igen!

2011-11-10T09:06:00.001+01:00

Samma Fotograf. Samma tanke. Annat foto.

copycat

2011-11-09T08:06:00.000+01:00

Jag förvandlade detta foto taget av Kevin Meredith, den där fotografen jag vars foton jag var så kär i, till en "grafisk" bild i illustrator, mest bara för att jag tycker att den är så fin och har så häftiga grafiska element :)

Jag hade visst höstlov också

2011-11-07T23:57:00.000+01:00

och på pappas teater finns ett stort kostymförråd

De är svårt att komma ihåg att ta med sig kameran överallt. Ännu svårare att komma ihåg att ta upp den. Men så ibland lyckas man fota så fina saker som en Fia som skrattar.

När man har höstlov är de passande att fota åtminstone ett gult höstlov. Jag tror att man skulle förlora kamera licensen om man inte gjorde det.

En lång, eller iallafall lite längre, promenad med Sara och lille Jacob inne i stan. Tre veckor gamla bebisar är oftast nästas oförskämt söta och små!

Det enda som är lätt att fota på en mörk kyrkogård full med ljus samtidigt som man promenerar med Tove och Lukas är "långslutartidljusmaskar".

Och efter titten på kyrkogården gick vi hem till Tove och - som de totalt normala ungdomar som vi är - spenderade vi resten av lördagskvällen med att diskutera fri vilja, gudsbevis och äta tacos.

Min favorit lomograf

2011-11-07T22:56:00.002+01:00

Kevin Meredith är min favoritfotograf. Alla kategorier. Några kategorier iallfall. De är fantastiska. Perfekta. Jag är jätte kär.

En kväll med photoshop.

2011-10-31T21:48:00.003+01:00

Sannas Photoshoprecept är en sida min lärare i grafisk form och webb tipsade mig om häromdagen. Här hittar ni den. En massa tips och bra "recept" för att uppnå olika effekter i bilder och om man som jag - är ganska ny med de här på båda att fota och photoshop - så är det jätte kul att leka runt lite.

Jag har suttit och redigerat bilder hela kvällen. Med blandade resultat. Om de beror på mina brister som fotograf eller helt enkelt att jag valt effekter som skulle passat bättre på en annan bild. Ja. Ni får skylla på det ni vill. Men jag tycker iallafall att ett eller två foton blev riktigt hyfsade :).

sötaste maja och klara på en promenad för några veckor sedan. i den här bilden har jag provat den här effekten som hon kallar för bubbelrosa och ljusa sommarbilder. För vad är mer bubbelrosa än fiskpussar ^^

Det här är en bild jag tog en höstdag för ca två veckor sedan. Till den använde jag den här effekten.

Det här är Lukas i min klass. Jag fotade honom till ett personporträtt som vi skrev om varandra. Här sa jag åt honom att tänka snuskiga tankar för att få honom att börja skratta och de funkade ^^. Jag gillade ljuset i bilden och provade en svartvit effekt

För några veckor sedan fick vi i uppgift att fota sensommarljuset. Jag gav mig ut i skogen och kom tillbaka med en massa bilder på ljuset som föll ned över gräs. Tyvärr lyckades jag inte riktigt få fram den där gyllene känsla då. Idag provade jag några andra effekter och efter lite trixande fram och tillbaka med opacitetsreglaget och en kritisk lillebror bredvid mig blev jag sådär nästa nöjd iallafall :).

och jag tog några foton...

2011-10-29T12:17:00.000+02:00

på temat "feel good" som den vackra Linnea och förträffligt tjusige Filip hjälpte mig med. Tyvärr är det ganska många av fotona jag lovat att inte visa. Vi klädde nämligen ut Filip i min klänning och Linnea i hans kläder. Klara och Kristin hjälpte till att sminka och de blev så stiliga så och fotona blev väldigt charmiga. Men som sagt. Ett löfte är ett löfte. Tyvärr ^^

Jag gjorde några illustrationer...

2011-10-28T10:13:00.005+02:00

...till vår uppgift i hållbar design. Vi skulle komma på en produkt, inspirerad från någonting i naturen. Jag valde att göra ett tyg med inspiration från isbjörnens päls och får som kan vara varm och gött på vintern :).

nattnöjen

2011-10-15T18:37:00.007+02:00

Sen byggde vi en koja i Isabels rum.

Efter att jag, Kicki, Linnea, Matilda, Filip och Isabel suttit köket på Solis och ätit jordnötssås kyckling och ris. Snärtat varandra med handdukar och druckit julmust från en utpressad lime.

Efter att jag, Linnea, Filip och Isabel utforskat vindarna på Herrgården och hemgården. Där det står högvis med bänkar och stolar. En gamla barnsäng och där de finns en hörna där det ligger en filt, kudde och en liten limtub i. Konstigt. Där vi sprang omkring lite lätt sprättigt mörkrädda och släkte lyset för att jäklas med varandra och slog huvudet i låga lampor.

Då satte vi oss i korridoren lite lätt handfallna. Vad ska vi nu göra? Och då kastade någon ur sig den fantastiska idén att vi borde bygga en koja och lägga oss i. En såndär sak som bara blir fantastik och mysig om den är helt spontan klockan halv tio en fredagskväll. Så vi begav oss till Isabels rum och hävde fram filtar stolar och lampor. Snart hade vi någonting som såg ut som en brokig liten tippi med en vardagsrumslampa i mitten för att hålla upp alltihop och med duntäcken och kuddar över hela golvet och då var vi ganska nöjda. Fast visst kunde de regna in igenom hålen i taket?
Där inne la vi oss vi fyra. Efter en massa flyttande rum omkring låg vi där sådär lagom obekvämt bekvämt som ligga på golvet liggande blir. Ganska sådär lagom nära och fotkliande.

Några spökhistorier och lite hårkliande och kittlande senare kastade Filip ut frågan "vad tycker ni är livskvaliter" i luften och snart diskuterade de fantastiska i att få kissa när man är riktigt kissenödig eller att stoppa in.... näsan i någons nytvättade hår. Hur härligt det är att vakna bredvid (eller som alla säger här nere - jämte) någon man tycker om och att vi borde ha en nallejour för att i hemgården alla som inte kan sova.

Det blev så mycket meningsfullt och meningslöst prat som man bara kan få plats med i en koja. Sådär som man bara låter när det är natt och allting är som en levande definition av ordet mys. När det är mörkt och man inte riktigt tänker igenom vad man ska säga utan bara låter tankar och mun gå nästan i takt utom när det vid små fundersamheter blir helt tyst en liten stund. När man efter ett tag kommer fram till att det är helt ok att prutta för det är ju så jobbigt att hålla inne pruttar och ligger och kliar varandra på ryggen. Vid två, tre tiden somnade vi alla till.

När vi vaknade tändes lampan och med rufsiga kalufser kisade vi ljuset, kramades godnatt och gick och somnade i våra egna sängar. Fast jag kunde inte somna så jag gick upp till köket, åt nattmat och läset "eat, pray love". Sen sov jag till ett och vaknade helt färdigsoven.

Spontant kojbyggande är inte helt fel.

Do you want to go to the seaside?

2011-09-21T18:23:00.001+02:00

En elefant med filosofiska funderingar.

2011-09-20T12:53:00.000+02:00

Som jag gjort. Vill bara påpeka. Som jag gjort.

Att åka hemifrån för att komma hem igen och sedan åka tillbaka hem

2011-09-11T23:09:00.000+02:00

På dialektfronten. I nästan en halv dag pratade jag sthlmska igen med ett gött här och var. De var efter att alla skrattat ut mig för mitt konstiga tungmål. Men nu är den mystiska dialekten åter tillbaka.

De kallas smekmånaden sa min terapeut. Nu när ni alla lär känna varandra kommer ni ha hur kul som helst. Men oroa dig inte om några månader kommer du vara jätte trött på dem försäkrade hon mig.

De fina med att (nästa) ha två hem (Jönköpning är inte riktigt hemma än, de känns fortfarande som kollo för vuxna) är att man kan åka bort och komma hem och åka hemifrån igen och komma hem. De luktar välbekant och mysigt och man möts av ett eget rum på båda hållplatserna. Man kommer hem till sthlm och tänker att "vad jag saknat dig välbekanta stad, så här ska hösten lukta". Så somnar man bredvid sin katt är sig själv mer än vanligt för ens familj är där och vet precis vilka bussar som går vart. Sen sätter man sig på en annan buss och när man anländer till Jönköping slås man av hur välbekant allting luktar och vad skönt de är att återse sitt "eget" rum igen. Man drabbas av en intensiv lust att krama alla människor man egentligen bara varit borta från typ tre dygn för att man bli så glad att se dem. Man kastar sig in i djungeltelegraf och när man lägger sig tänker man precis som man gjorde igår att:

En såhär trevlig kväll har jag inte haft på länge, vad skönt det är att vara här.

De är konstigt när allting är så här bra. Skört och förvirrande. Dessutom är jag hemskt trött hela tiden. Men jag skrattar mycket och vill att ytterst få personer ska försvinna från världens yta. Jag vill gå upp på morgnarna (även om jag sen vill sova hela dagen). Hur som haver misstänker jag att dessa är bra tecken och att livet för en gång skulle faktiskt är som de ska. Hur konstigt är inte de?

Damn! We're in a tight spot!

2011-09-09T22:26:00.001+02:00

De är lite gött att vara hemma i Stockholm, veta vilken buss som går var, titta på "o brother where art thou" och somna jämte katten.

Fullständigt förfärligt svammel

2011-09-04T22:01:00.000+02:00

De finns vissa människor som lyckas hitta precis rätt ord. De kan sätta dem i precis rätt ordning och plötsligt bli allting klart. Allt det oförklarliga fina eller fula, starka eller svaga. Det som bara är inom en. Får plötsligt ord, en lite kanal ut till att säga med någon annans ord precis hur det är. Som om de utan att ha en aning bara visste.
Dessutom kan de beskriva så att det blir någonting som är vackert, enkelt, konst. Det som bara är en förtvinad klump inom mig som känns. Som jag ibland önskar att jag kunde plocka ut och ibland vill fullkomligt vältra mig i.
Egentligen skriver de bara som de känner. Som det är. Som någon annan har det. Fast på något sätt lyckas de faktiskt vända sig mot sina klumpar och se vad det gör med dem. Eller kanske blunda för klumpen men i så fall titta de som skriver istället på vad ser när de blundar.
De skriver inte bara skriva oförklariga blogginlägg om varför man tycker om poesi som andra gör när de inser att de är fulla av saknad efter någon de inte ens visst att de tyckte om. De gör inte som andra gör när de känner äckelfin längtan. Andra svamlar istället iväg på helt andra vägar när de önskar att de kunde få fram allt med några korta och koncisa meningar.

Jag är helt enkelt fruktansvärt avundsjuk på dem som lyckas göra nått fin av en känsla som känns så värdefull när de ligger i maggropen men så fort den kommer upp på papper bli sjukt trivial och ser närmast löjlig ut.

Du bytte skjorta
slängde den rödrutiga över stolen
Den doftade dig
Jag stal den

- från Hunger dikter i urval av Ylva Eggehorn
som ett exempel på en riktigt jävla bra dikt.

Samtal från jorden

2011-09-02T23:14:00.000+02:00

Annie ringde ikväll. När jag satt i Solgården tillsammans med några biblare och tittade på Nothing Hill. De är en fantastiskt film, man blir ju bubbligt lycklig i hela innandömet av den. Hon ringde och jag var så förvånad och lycklig över att höra hennes röst så de var inte riktigt klokt. De kändes lite som att ett minne ringde upp mig eller få samtal från en annan värld. Jag vet. De kanske är löjligt att tycka att Jönköping är en ny värld men här och för mig är det faktiskt det. De kändes lite som att sitta i ett rymdskepp och få samtal hemifrån.

Hon frågade hur det var. Fast jag skyndade mig att fråga en massa saker om hennes liv för jag vill liksom inte tvingas beskriva hur de är. Men till slut så frågade hon hur de var och jag visst verkligen inte. De finns hur mycket som helst att berätta. Inte bara som i de slitna uttrycket. Nej de finns verkligen hur mycket som helst. Men de kändes lite som den där känslan jag brukade få när jag var liten och tänkte på färger och former. Jag brukade tänka att de säkert fanns en massa som vi helt enkelt inte kunde föreställa oss för att vi inte sett dem. Hur ska jag kunna beskriva nått du inte sett? Som att förklara musik för någon som är döv. SVF är ju liksom mer än meningen ”de är så trevligt, folk är snäll och vi har kul”.

SVF är hur Ikis luktar eller hur Majas röst låter. De är de små oförklarliga meningarna som plötsligt betyder någonting för att man nämnt dem i ett tidigare samtal. De är känslan av hur stolarna i klassrummen gungar. Färgen på golven. Hur det luktar i köket. De är smaken av granatäpple saften som är äckelgod eller bara en halv full burk majs i kylskåpet. De är knappen man trycker in varje morgon i duschen och som åker ut efter 20 sekunder. De är feeeeeem. Synen av 16 mac i klassrummet. Alla låtarna från Tomas spotyfi som Katta tagit över. De är att dansa med Klara i hennes rum eller den svala blanka ytan på mina Ittala koppar. Att jag, jag faktiskt jag, spelade innebandy igår. De är djungeltelegrafen i furugården och att säga ”hallå där nere” när man hälsar på varandra. De är en hundra tusentals andra saker som jag inte ens kommer som bara är och rullar på och skapar dagar och timmar och rutiner och världen och liv.

De är ju inte hemma än. De är inte tryggt än och de är inte normalt riktigt än. Men de är alltid nått och de är inte helt fel. Jag kan inte riktigt tänka mig att jag skulle vara någon annanstans just nu. Och samtal från sthlm de är inte heller helt fel.

Bara en ganska löjlig tanke

2011-09-01T08:37:00.000+02:00

Dan Brown är lite som matens motsvarighet till mc Donalds. De stör mig verkligen inte att folk vill läsa skit. För jag läser de ju. De smaker ju jätte gott och visst finns de en viss skicklighet i att göra sådant som är så lättsmält och som alla gillar. Men de stör mig verkligen när folk inte förstår att de är skit och anser sig vara både vältaliga och intelligenta som läser de.

På Jönköpningfronten något nytt

2011-08-29T22:23:00.001+02:00

Min amelie flicka som jag har som bakgrundbild på min nya mac och som gör mig förfärligt glad i magen var enda gång jag ser.

Tänk.
Jag har varit i Jönköping i mer än en vecka. I åtta kvällar. Platsen har fått sin lukt, sina minnen, sina synintryck och sina människor. Jag börjar få rutiner.

Ikväll hade jag tänk sjunga gospel. Jag hade storslagna planer på att dra ned till Imanuelskyrkan för sjunga Gospel har jag velat göra hur länge som helst. Fast sedan någon timma innan lunch när jag somnade i min säng för andra gången den här dagen så kände jag. Nej. Faktiskt. De har varit nog med intryck för några dagar nu.
Jag menar. Jag har lärt känna minst femtio nya människor. Kanske hitta åtminstone tio (förhoppningsvis) framtida vänner. Vi spelar spel hela kvällarna och tittar på filmer och hänger med varandra. Jag orkar faktiskt inte fler folk just nu. Fast jag ju vet. Och visste. Att visst finns de många bra anledningar att åka ned till stan. Som de faktum att jag älskar att sjunga eller att jag kommer bli trött i huvudet om jag ska umgås med bara människorna här i två år.
Så sa min magkänsla nej. Och magkänslan ska man lita på. Den brukar ha koll. Kanske inte alltid. Men när förnuftet och den sammarbetar finns de en lite changs att de blir rätt.
Utan dem skulle jag nog inte stått ut med den förfärliga (och förvånande) hemlängtan jag haft hela veckan. Konstigt ja. För jag har längtat efter att få flytta hemifrån sedan jag var 14. Ändå ringer jag hem till mamma nästan varje kväll och saknar min lillebror nått enormt. Vilket känns lite tryggt. Att man har en familj att sakna. Då är man liksom inte de minsta ensam i världen.

Men just nu är det som sagt mycket intryck och lite rädsla såklart. Alla är så fruktansvärt bra på allting redan och där sitter jag och älskar bilder och ord och typsnitt och powerpoint och kan ingenting. Och när vi ska designa ett rymdskepp som ska färdas i rymden i tusen år tänker jag mest på vilket samhällskikt man ska ha ( Gustav, pappa och jag kom fram till att en stark religion är en bra ideé för att hålla människorna under kontroll) och när vi ska arbeta med svenska inser jag att de inte kommer finnas någon Hna i närheten att förstå min konstiga och absurda humor. För att inte tala om vad svårt de kommer bli att sluta tänka att allt är konst och börja lära sig att anpassa sig efter målgrupper.

Nej jag är lite rädd att jag är på tok för flummig och samtidigt hoppas jag verkligen att de betyder att jag kan tillföra någonting. Någonting litet iallafall :)

Och som vanligt blev bloggen mer dagbok och på tok för personlig och kanske lite för lite blogg. Men de gör ingenting. De är så jag vill ha de.

2011-08-24T19:17:00.000+02:00

De här är en Alice in underlandet affice som jag spenderade ett glatt antal dagar att komponera i GIMP. Och jag går grafisk nu, de är sådant jag ska göra.

och de här är ett foto på Juli som jag lekte med för sådant ska jag ju också kunna.

Idag dök mitt första "Gött" upp och snart kommer jag säkert båda stå still i rulltrappor och gilla traktorer mer än vad som är allmänt accepterad. För så är det när man har flyttat till Småland och Jönköpning. Det är de bästa med fördomar, de stämmer ju för de mesta. Här finns liksom både en Go och glaa Göteborgare och tysta Norrlänningar. Dessutom gör jag överambitiösa typsnittsexempel med bläck och akvareller för att liksom väga upp mot det faktum att jag typ är den enda som inte ännu har en mac ellerillustrator och andra fancy program.

De sista dagarna har jag skrivit sjukt mycket dagbok och plötsligt insåg jag att det är höst igen och hösten är tid för Blogg. Alltid. Dessutom måste jag ju öva mig på att utnyttja mina medier. De är ju sådant jag ska bli bra på... någon gång. Men jag känner mig faktiskt ganska hemma här. Iallfall idag, efter tre nätter och en försovning. Fyra middagar, tre luncher och tre frukostar. Fem duschar. En nästafilmkväll och en kväll med rappakalja. En skål flingor på golvet och en tur till IKEA. Minst tio backar och tränningsvärk i rumpan. Två sociala Amerikaner och frikyrkofolk så man slår bakut av förtjusning. Fast någonstands i maggropen. Kom hit så ska jag peka precis var. Där sitter jag och är fruktansvärt stressad knop och folkhögskolan är fortfarande så läskig som en folkhögskola kan vara.

Dessutom. Och konstigt nog. Längtar jag hem. Mest efter människor. Vissa. Mer än andra. Och jag längtar efter att lägga mig brevid min katt och stoppa in huvudet i hennes päls och känna hur hon andas och spinner. Jag längtar efter att ta tunnelbanan in till stan och ta en promenad med nyfunnen eller gammalfunnen vän och jag saknar att veta hur min lillebror har de. De är töntigt och konstigt för jag har ägnat hela året åt att längta så långt bort som möjligt. Hela sommaren med. Fast som om kärlek någonsin var någonting logiskt. Eller känslor för den delen. Kanske är det därför jag tycker om dem. Ibland iallfall.

Nu ska jag sluta vara djupsinnig och se om jag kan hitta några Biblare som vill leka eller möjligtvis GFKare som vill titta på film :)
.
Om någon av mina sthlmare läser de här (som om någon utom jag, när jag skriver ut alltihop och sätter in de i en pärm, läser de här) så kram på er. Kram så ni inte kan andas.

citat

2011-06-29T20:08:00.000+02:00

Jag är onödigt förtjust i citat. Ni vet. När man hittar någon som sagt eller skrivit just de där orden som beskriver som de känns. Ibland är de någonting som man själv kan ägna evigheter och långa långa texter åt att försöka sätta ord på och ibland är de bara en känsla som man knappt visst att man hade fören man ser dem. Jag brukar springa på dem av en slump och jag försöker att alltid spara dem om jag kan. De bästa är de som är korta.

"God is not the answer, it's the question"
"Home is yeasterday"
"reality is a state of mind"
"varje minut är ett tillfälle att förändra allt"
"gör mig levande igen"
..."it's not me, it's you"
"de enda som är konstant är förändring"
"sometimes we put up walls not to keep people out but to see who cars enough to knock them down"
"Om du inte vet vad du ska säga - säg som det är" - Maria W
"vissa är för dumma för att ha ångest, de är smart" J Stenmark
"jag hatar dig. jag älskar dig." - annie

men ibland är en klädnypa minst lika bra

Queen är smålskalig lycka

2011-05-25T23:25:00.001+02:00

Open up your mind and let me step inside
Rest your weary head and let your heart decide

de är sött. möjligtvis hade du inte en aning. men förvånad lär du inte bli

2011-05-23T23:24:00.001+02:00

Först tre bilder som inte har med saken att göra. Sedan en lista på tretton saker som har med mig att göra. Kajsafakta kan vi kalla dem.

1. När jag har ångest brukar jag baka. De är typ de enda som hjälper. Chokladbollar, banankaka, cupcakes...

2. När jag mår riktigt dålig och är så där deppig att jag vill sjunka igenom jorden är den enda musik jag kan lyssna på - sound of music. Om jag lyssnar på musiken jag gillar i vanliga fall börjar jag gråta, lyssnar jag på arg musik börjar jag gråta, lyssnar jag på ledsen musik börjar jag gråta. De enda jag faktiskt på nått sätt blir lite gladare är är att höra Julie Andrews skrälla

I have confidence in sunshine
I have confidence in rain
I have confidence that spring will come again
Besides which you see I have confidence in me

Sen blir de plötsligt så mycket enklare att spy, skälla ut någon eller gå upp ur sängen.

3. Killar som insisterar på att bjuda en på middag är de värsta som finns. Jag får typ spasmer. Samma sak gäller killar som vill bjuda på bio... eller fika. I huvudtaget killar som ska vara sådär... "mental rysning", ni vet... eller de kanske ni inte gör. Ni kanske tycker jag är förfärligt konstig i huvudet.

4. Maskrosor är min favoritblomma. De är inte så mesiga som andra blommor. De är överallt. De luktar gott. De är gula och de lyser om dem. Man kan göra saker med dem. Man behöver inte vara så förbaskat försiktig med dem. De är vår. Och istället för att dö förvandlas de till bollar man kan blåsa på. De är nått visst med maskrosor.

5. Om jag någonsin kommer gifta mig - vilket jag starkt tvivlar på att jag kommer göra - vet jag ingeting mer om bröllopet än att när man står där framme. De är tyst och precis så romantiskt som de kan bli. Mödrar och fastar har tårar i ögonen. Vänner suckar lycklig för att de är så fint. Jag tittar djupt in i ögonen på den där personen som jag älskar så mycket. Prästen säger de där "tager du denna..."
Jag svara nej.
För att sedan ändra mig självfallet men åh! Förstår vad roligt att se allas miner! Möjligtvis att jag förstört de lite igenom att berätta om det men ni glömmer det fort. Eller hur?

6. När jag var liten drack jag inte vatten, jag tyckte de smakade äckligt.

7. De här är riktigt töntigt. På gränsen alltså. På väg att falla över kanten töntigt. Så töntigt att jag nästan inte vågar berätta de.... Men jag tycker att kärleksknopar är de typ sötaste som finns. Verkligen. Så sött så jag typ smälter och försvinner. Åh pjösk!

För er som inte vet så kan en kärleksknop tex vara den här knopen. Den användes för av sjömän som inte var skrivkunniga för att fria till sina käresta. Knopen skickades iland med de två knutarna isär och skickades den tillbaka med knutarna ihop så sa hon ja. Fast nu är de väl mer nått som miniorer använder för att fråga chans på varandra. På äkta töntigt scoutvis!

8. Att äta middag med händerna är förfärligt roligt. Särskilt mat som man verkligen inte ska äta med händerna. Som pasta och sås, eller typ gröt.

9. Jag älskar, älskar, älskar superhjältefilmer. Som Ironman eller Batman för den delen. Ge mig en bra superhjältefilm och jag är fullkomligt nöjd. Lagom mycket action. Lagom mycket mediokert skådespeleri. Lagom mycket dåliga skämt. Kan de blir bättre?

10. Ljudet av damsugaren gör mig lite rädd. När jag var lite och någon damsög innebar de att mamma eller pappa städade vilket innebar att de snart skulle bli bråk. Så när jag har en damsugare får jag en lätt obehagskänsla i magtrakten.

12. Jag kom faktiskt på en till sak angående de där giftmålet som aldrig kommer ske. Självklart ska de ske barfota. Möjligtvis under en lång klänning i en fin kyrka med släktingar jag inte kan namnen på. Men helt klart barfota. Jag tog studenten barfota och de var inte fy skam och förhoppningsvis får jag göra fler viktiga saker utan skor!

13. Jag blir fruktansvärt irriterad när jag vet att jag kan någonting bättre än någon annan och de inte lyssnar på mig. Jag blir ännu mer irriterad när någon annan kan någonting bättre än mig och beter sig överlägset (av någon anledning är dessa personer nästa alltid män). Och för att undvika att känna mig som en mosad snigel brukar jag försöka komma ihåg några härskartekniker och använda dem. Nått ska de ju vara bra för!

tack och hej leverpastej

De tråkigast böckerna.

2011-03-30T21:55:00.000+02:00

Jag har tjuvläst många dagböcker i min dag. Knappt kan jag lämnas ensam i ett rum utan att jag börjar leta efter alla smaskiga hemligheter som jag gärna vill hitta under mina vänner (och mindre bra vänners) hud. Fast inte på ett snuskigt sätt.... Och de har slagit mig att de alla är precis lika tråkiga. De är de där djupgående analysera över precis hur förälskad man är. Eller de mindre djupgående analyserna typ "träffade Håkan, trodde vi hade slutat med de där, kändes jobbigt".

Men oavsett vad de handlar om är de alltid lika tråkigt. Jag vill gärna tro att min egen dagbok är en mystiskt inre värld som vem som helst gladiligen skulle vilja förvirra sig i. Lite som en Alice i Underlandet fast från mitt huvud. Mitt fashinerade inre och mina fantastiska tankar. Men egentligen. Om 15 år kommer ingen utom jag vilja läsa de. Om ens jag. Eller kanske mina barn. Bara för att de önskar att de skulle förstå mig lite som jag önskar att jag kunde förstå hur i hela fridens namn mina föräldrar fungerar och om de någonsin har varit lite mer som jag är. Unga ni vet. Fundersamma över livet. Oförstående. Förvirrade. Nyfikna. Fast de är mycket möjligt att deras dagböcker också är tråkiga. Deklarerade någonting, pensionsparade lite till, de var kul.

För ärligt talat. När jag kikar i någon annans dagbok letar jag egentligen bara efter kommentarer om mig själv. (tycker hon verkligen att jag är snygg i snickarbyxor eller är hon i hemlighet jätte avundsjuk på min häck typ). Jag är fruktansvärt självcentrerad. Är inte alla de? Och visst förekommer de ganska mycket andra människor i min dagbok. Statisterna i mitt känsloliv eller så. Men så många snuskiga hemligheter kring mina känslor kring dem finns de inte. Möjligtvis att de finns oanade djup i alla människor men jag tror faktiskt inte vi själva är medvetna om våra snuskiga så vrår. Och jag tror inte de finns i våra dagböcker. För dagböcker. Hur hemliga de än hålls är den tråkigast läsningen som finns och inte mycket att gömma undan.

De roligast jag skrivit i en dagbok var när jag var 13. För sju år sedan. " Jag är jätte kär i honom. När han kittlar mig får han mig att känna mig som ett offer men jag älskar att känna mig som ett offer!"

O du feministiska barn.

Att sitta fast.

2011-03-17T20:59:00.000+01:00

Om jag börjar skriva i allra största hemlighet kanske de går bra?
Kanske jag faktiskt publicerat någonting (en blink med ett öga)

Idag stod jag i vår ett rum i kyrkan där vi har vår scoutverksamhet. Under oss ligger replokalen och bandet hade börjat repa. Ni vet när "interiktigaband" repar. Hur de alltid låter så hemskt. Som om alla instrumenten gav ifrån sig skrän som bara råkade ligga på samma toner som de andra instrumentens skrän. Inte så att de är något fel på elgitarrer eller trummor eller ens en bas. De är alla på sina sätt ljuvliga, eller ja.... helt ok. Men jag menar. Som musik är de ju inte mkt att ha.
Men. Idag när jag stod där och kände golvet vibrera så lät de faktiskt bra. Mer än bra. Riktigt bra. Kanske t.o.m. mer än riktigt bra. Sådär som när man hör en låt på radion och får den där "jagmåstefåvetavemdehärärochknarkadenhärlåtendehärärsårättpåettinkliandesätt".

Ok. Jag tror att de har bandet är ett inte "interiktigaband", de har gett ut en skriva. Och över hela centrum har de klistrat upp små lappar med sitt namn. Men jag menar. Jag förväntade mig inte att de skulle vara bra. Jag blev förvånad.

Och så fick jag den där känslan. Den där känslan. Ni vet den som dyker upp när allt är frid och fröjd och man knallar på och sköter sitt liv och är nöjd med de. Plötsligt står man (jag) Där. Allt kryper ihop till ingenting. Man färdas upp och iväg och stirrar plötsligt ned på någonting som är så fel. Ens liv. Och de ingenting. De där sättet att leva som är mer. Lyckligare. Bättre. Fullare. De stirrar tillbaka på en. De är en evighet bort och de värker i en för man vet att man kommer inte komma dit. Man sitter fast i sin egen värdelöshet. Man vet bara att man plötsligt råkat snubbla på någonting som får en att förnimma vad man saknar. Men man vet att man aldrig kommer få mer än den förnimmelsen. Helt utan förvarning står man där och är är helt förtvivlad för att de är allt man någonsin kommer få. Som att vakna upp från en dröm och inse att ja.... De var bara en dröm.

De suger.

Gud vet varför just deras musik gav mig denna vidriga insikt. De har varit så mkt sådant på sistone. En massa drömmar om vad jag vill känna. Så mkt frustration över vad allting är.

Fan vad livet suger ibland. Eller ja. Enligt min insikt. Nästan alltid.

tystnad

2011-01-21T11:02:00.000+01:00

De blir lite tyst några dagar. Mitt liv snurrar så fort.

Run mad as often as you choos but do not faint.

2011-01-12T21:06:00.000+01:00

När jag tittar på bilderna från Jane Austen världar blir jag alltid lite, lite ledsen för att de inte finns på riktigt. Och i samma ögonblick vill jag sy upp 5 vackra klänningar och springa omkring på äng och dricka tea tillsammans med andra lika knäppa som jag. Åh! romantisk längtansfull suck. Varför! Om vi ens kläde oss och kunde leva en femte del så vackert skulle jag vara nöjd! Särskilt kläder. Kläder kan vara som konst, fast bättre....

Är ni lika tokiga i Austen som jag borde ni kanske kika in på den här bloggen. Här har vi en tös som är ännu nördigare (nästan lite för nördig) än vad jag är i sin Austen förtjusning. Och vill ni mata Jane Austen monstret inom mer kan jag rekommendera Emma som går på SVT just nu. Eller varför inte desperate romantics. Inte Austen men prerafaeliter, drama, komik och tjusiga pojkar.

De absurda med döden

2011-01-09T21:26:00.000+01:00

Nu har jag en såndär tankfull kväll igen. Mer tankfull än vanligt frågar ni? Nej. Jag är nog bara tröttare och känner mig vid stora djup. Temsen? Ja fanns liten mindre grumligt vatten. De är så mycket död just nu. Med risk för att låta emo och jag vet. Död är ingenting man pratar om i städade salonger. Knappast nått man säger någonting alls. Förutom när vi blir matade med de igenom filmer, böcker, tv, musik och media. De är så mycket död överallt och samtidigt får man inte riktigt prata om de. Fast jag vet inte om jag vill pratat om de särskilt mycket. De är bara de där att folk alltid får nått osäkert i blicken. Man blir liksom tvungen att dra över en fasad och vara korrekt. Desamma är jag. Sjuk korrekt. Och samtidigt ja... hur många människor har jag sett dö idag? I filmen jag såg, i boken jag läste på tunnelbanan, i nyhetsinslaget, i gamebutiken jag gick in i med min lillebror. De är som att vi alla behöver ha de där nära. Bara de är opersonligt är de ok. Att faktiskt känna någonting när de skjuter legosoldater i actionfilmen. De vore konstigt. Att orka känna någonting när vi ser på nyheterna. De är ju trotts allt bara okända människor. Och de är ju inte på riktigt. Så man ska inte bry sig. De bara är där. Som en lite kick. En liten påminnelse. Ett gupp i banan. Att skilda någon som dör är inte mer än så. Another one bites the dust.

De underliga är när de är på riktigt kanske. För sorghantering är ju så annorlunda från vad vi lärde oss på fallbeskrivningen i psykologi eller hur de ser ut i den dramatiska filmen. Ibland dör någon utan att någon sörjer. Döden blir en rent byråkratisk och åter igen så korrekt process. En gamlemoster till mig dog. Jag kände henne knapp men ska på begravning och de hela är så absurt. Vilken vecka passar bäst för gudstjänsten, vilken sorts blommor, hur många ska vara med på begravningsfikat och hur ska vi dela upp ägodelarna. Ingen vet vilken sort psalmer hon tyckte om. Ingen berättar historier från hennes liv. De finns liksom bara ingen kvar att sörja henne. Och då vill jag nog hellre försvinna i skrik och tårar med förtvivlan bakom mig en så. Nästan bortglömd. Som om man nästan aldrig funnits till.

döden är verkligen de absurdaste som finns. Nästan lika absurt som livet.

och visst är bilderna fina och visst är jag hemskt egoistiskt som inte källhänvisar dem

Fashion? Nääääää

2011-01-06T21:43:00.001+01:00

När jag var yngre älskade jag klippdockor. Dels för att de var fina. För att kläderna var så speciella och annorlunda. Dels för att jag älskar att kombinera och fixa och hitta vad som passar med vad. De var lika dant med mina barbidockor. De enda de gjorde var att fixa klä av och på sig.
Jag äskar kläder. Ok. De syns nog inte på mig. Jag går omkring i samma randiga tröjor hela tiden. Men ibland får jag en knäpp och står och provar allt möjligt i timmar och leker. Ja, jag är 19 och jag leker. Och jag ibland tycker jag hemskt mkt om att shoppa. Ok. inte vardagssaker. Oftast inte. Och inte alltid när jag är pank eller känner mig vidrig ful. För de är så deprimerande. Men jag älskar att gå omkring i udda butiker och hitta konstiga och fina saker.
Vad jag egentligen försöker komma fram till. Vilket är svårt. För i bakgrunden hörs mystik och obehaglig gotisk hårdrock och jag bli helt ofokuserad och illa till mods. Vad jag egentligen försöker komma fram till är att HM har en slags "vuxen" klipp docka där man kan prova och kombinera klänningar, toppar, jeans, skor och jackor. Många av kläderna skriker fjortis varning men vissa är faktiskt riktigt fina kombinerade rätt. Och jag kan som sagt sitta i timmar och leka. Gå in och kika vètja! Jag blev riktigt förtjust i dem jag satte ihop :)
Här kan ni klicka.

may the force be whit you

2011-01-06T12:45:00.000+01:00

titta en så tjusig tatuering!

An education

2011-01-03T20:39:00.000+01:00

En film som saknar de extra i någon del. Och därför är den inte platt eller klyschig utan speciell.

de osanolikast året.

2011-01-02T13:56:00.000+01:00

Den senaste veckan har jag försökt att skriva nästan femtontusen inlägg om 2010.
De har helt enkelt inte gått.
Hur sammanfattar man ett så händelserikt år i ord?
Är det kanske helt enkelt en orimlig uppgift som kräver sin man. Och jag är ingen man.
Att skriva är att minas och att se tillbaka och att gå igenom igen. Men jag vill verkligen bara gå framåt.
Jag skrev en lista på allting hemskt som hänt. Den blev lång
Sen skrev jag en lista på allting bra. Men den blev verkligen inte längre.
Kan man med ord beskriva den tunga känsla som lägger sig över bröstet vid tanken på allt ormligt som hänt i år? Nej detta är en omöjlighet.
Men ändå såg jag verkligen fram emot att få sammanfatta året med ord. För ett så osannolikt år får man leta efter. Ja jag har då inte varit med om dem.

De har varit ett år med hemskt, vidriga upplevelser. En sådan upplevelse varje år är lagom. Men när de inte längre är tredje gången gillt utan femtonde då börjar man tröttna. Då tänker man, nu får du fan ta och ge dig. Men de har varit ett år av att växa mycket. Komma över många rädslor. Träffa många nya fina människor. Inse mycket. Nu får de faktiskt bara bli bättre.Annars kommer jag bli knäpp.

Gott nytt år på er

2010-12-31T21:01:00.001+01:00

Jag hoppas verkligen att ni, eller i alla fall de flesta av er (liten smile som blinkar), får ett hemskt bra år. OCH att de nya decenniet blir bättre än de förra. Eller minst lika bra.
Massa varma nyårskramar. Själv ligger jag hemma och är förkyld och lyssnar på raketerna.

Nania och skeppet gryningen

2010-12-30T01:28:00.000+01:00

Har ni sett Naniafilmen än? Den var ganska magisk. och på sina ställen kunde man inte låta bli att fnissa åt sjöormar som ser ut som enorma tusenfotingar eller när rösterna i mitt huvud skriker "genus och könsroller"! . Men så ibland värker de till i magen för att allt är så magisk och fint och verkligt overkligt. Kanske ska ni läsa boken först. Men sen ska ni se filmen och bli lite förtjust.

I don`t ever

2010-12-29T00:17:00.000+01:00

en kall manifestation på rosenbad.

2010-12-26T20:46:00.000+01:00

de tre första bilderna kommer från Green Peace facebook sida

den här bilden har Viktor Bengtsson tagit. alla dessa överbegåvade människor!

Hittade några bilder där ute på nätet från Ljusmanifestationen vid Rosenbad i samband i COP 15. Jag var där med Grön Ungdom men de fanns många miljöorganisationer på plats. Dock fanns, tyvärr, inga andra partiers ungdomsförbund. Vilket är tråkigt.
Men de var hemskt fint att vara där och själva manifestation så viktigt. Jag tror att de är viktigt att stråla samman. Under de timmarna jag var där tittade ingen från Rosenbad så mycket som ut. Jag vet inte om den gjorde någon egentligen skillnad. Men i min värld är de viktigt att fortsätta försöka uppmärksamma, samlas och stötta varandra.Vissa för alla att man finns och bryr sig. Jag vill minas att jag skrev något litet om de på bloggen då. Titta här så kan ni kika! De var nämligen en väldigt trevligt dag.

Här kan ni läsa om själva manifestationen i en artikel från Green Peace

Merry

2010-12-25T14:17:00.002+01:00

Jag tänkte önska god jul med några bilder från den idylliska gatan Candy Cane Lane i Edmonton Canada

Jag hoppas ni alla har en varm och mysig juldag.

Carpe diem

2010-12-23T21:38:00.000+01:00

SJ har en helt ny taktik för att hantera problem. En slags mindfulness taktik som innebär att man tar problemen när de kommer istället för att stressa upp sig och börja planera och oroa sig för de! Jag menar vi bor ju i Sverige, varför börja planera för vinter?

Själv har jag fått en strålande fin julklapp och ser fram emot att vara åsna imorgon på julspelet i kyrkan. Manus. Jag. Så ni kan väl tänka er hur konstigt de blir. Men härligt. God Jul.

more and more

2010-12-22T16:54:00.001+01:00

har jag nämnt att jag har en extrem förtjusning i glitter.

De bästa av din nästa

2010-12-21T16:36:00.001+01:00

några av mina absoluta favorit bloggar, ironiska, fyndiga och roliga vore de ju fruktansvärt själviskt att hålla för sig själv. och titeln. Herregud de senaste dygnet har varit så extremt att jag är förvånad över att jag skriver nått i huvud taget, även en totalt oförstålig titel på ett blogginlägg

Spontane Fredrik
Fredrik Reinfeldt gör saker, precis som du och jag. Helt spontant.
en fantastiskt underhållande, ironisk och konstig blogg från tankesmedjanmonolog

Lou Reed i tweed
en numera stillastående blogg (jag väntar med iver på dess nästa projekt). men tack och lov hindrar de ingen fråga att gå in och kika på mer eller mindre kända personer som mer eller mindre underliga saker. Allt på rim!

Bake my day
En fantastiskt liten bakblogg med de mest fantasifulla bakverk jag någonsin sett. Jag är inte ens säker på om jag kan kalla de en bakblogg. De är mer som en sida fantasi och galenheter där allt som är bra i livet petas ned till små kakor. Hela fantastiskt. Jag kan spendera timmar med att kika på allt som finns här.

Little People - a tiny street art projekt

En liten blogg om väldigt små människor i världen. Jag tror jag har tipsat om den för men jag menar, den är ju så söt!

De var några trevliga bloggar att tipsa om idag!

masquerade

2010-12-19T14:08:00.001+01:00

Kvällen igår spenderades på maskerad. I ett annat hus i Täby En av de fina slaget, maskeraden alltså. Med vackra klänningar, kostymer, korsetter och masker. Ljuvligt. En lite lätt tokig scoutestet fyllde 18. Många timmar med några av de trevligast och snyggast människor världen skådat i soffor med chokladtryffel och mandarin klyftor. Jag vet inte vad vi riktigt gjorde men tiden försvann i något slags bubblande härligt dus. (jag hoppas bild kommer på de snart!)

och så den ultimata masquerade musiken...

ett hus i täby

2010-12-19T13:39:00.016+01:00

Hemma hos familjen Bergström. De mysigaste huset i hela Täby. Kanske hela sthlm. Frukost som man bli så mätt att man nästan rullar av och doft av kaprifol (nej, jag bara skoja om kaprifolen). Sover i lilla (fast inte så liten) syster Bergströms rum på madrass tillsammans med fantastisk nästanItalienskflicka. Dricka tea mitt i natten och prata om pojkar och andra viktiga ting. Min kudde låg fortfarande kvar under "storasysterBergströms" bädsoffa. Så konstigt att hon inte bor här längre för jag har nog aldrig sovit här utan henne.

kort resumé - storasyster Bergström och jag har varit vänner sedan vi var typ 11 och gått i samma skola i sex år, Kajsa har bott sporadisk hos storasysterBerström lite grann så där någon gång i veckan i för nått år sedan och varit lite extrabarn i familjen. Följt med på skidsemester,bott på varandras land. Sen flyttar storasysterBergström till sin pojke och började på KTH. LillasysterBergström, Kajsa, nästanItalienskaflickan och en lite lätt tokig scoutestet med lite flera - träffas ganska ofta och tittar på film halva natten, äter kakor och önskar att de vore lite mer lesbiska. StorasysterBergström försvann i en hög av tentor och dyker bara upp med små små mellanrum. Kajsa saknar henne en massa mkt emellan.

Lillasyster Bergström är dessutom en fantastiskt fotograf och tar fina bilder. Och nu ska Kajsa lägga upp några av den Fantastiska lillasysterBergströms bilder. Förhoppningsvis kommer de fler! Här kan ni hitta henne. Eller här.

och så bakar lillasyster Bergström otroligt, otroligt goda saker. de gör jag me, men mina är inte lika tjusiga. icke att förglömma

Saker Kajsa tycker om

2010-12-17T12:49:00.001+01:00

att dra fingrarna igenom många väldigt små tätt hängande metakedjor
att förvränga ord så att "att ha picknick" bli "picknicka" eller paraply blir paraflax
att åka bil.
att samtala med bebisar
att prata med mystiska dialekter och helst förvandlas till kanske en mycket arg och bestämd engelsman eller en gladlynt skåning
att läsa en bok så många gånger att hon kan den utantill
bibliotek
att samtala med katter
svenska filmer från 30-talet där alla pratar lustigt
att sova på morgonen, eftermiddagen, förmiddag, kvällen och ibland på natten

Saker Kajsa avskyr

2010-12-17T00:18:00.002+01:00

att ringa efter ambulansen
ljudet som skapas när man sätter ett tandborsthuvud mellan tänderna och suger
människor som dör
pretentiösa typer
folk som säger "visst är de viktigt men vi måste faktiskt tänka vår BMP"
blött hopskrynklat hushållspapper
fördomar - alla utom dem hon har själv såklart
filmer där man tror att allt ska lösa sig men så gör de inte de
när de bli för varmt under täcket men är för kallt i rummet
korv

men hon avskyr inte Audrey Tautou

observera att detta inte är en fullständig lista...

blä blä blä...

2010-12-16T16:36:00.000+01:00

Blä. Detta fantastiska ord. Föreställer er nu hur jag hoppar och studsar som en blöt hund, som skakar sand ur pälsen som i damsugare reklamen, och säger blä så där så tungan nästan åker ut munnen. Så känner jag mig. Blä. Säg de själv vet jag! och rynka ihop hela ansiktet samtidigt, skaka på huvudet så att håret flyger åt alla håll och skaka på armarna. Bläääää. De är nog de bästa ord jag känner till. Blä

audrey hepburn

2010-12-14T22:36:00.000+01:00

Den otroligt vackra Audrey Hepburn

Kan man beskriva henne med något annat ord än ljuvlig?

The beautiful Audrey Hepburn

Is she anything but lovely?

Ett litet expriment

2010-12-13T11:29:00.000+01:00

Följ min blogg med bloglovin

en dröm.

2010-12-13T09:11:00.001+01:00

Jag hade en väldigt speciel dröm i natt.
Den var fruktansvärt lång och detaljerad. Mina drömmar brukar vara de. Jag skulle aldrig kunna berätta allt för er. De skulle ta en evighet. Om jag t.ex. skulle förklara hur de kom sig att Annie och jag hade skaffat en myrslog som husdjur i den vackrast lägenhet i de vackrast hus jag sett i den mest magiska stad jag varit i, skulle de vara på tok för krångligt. Den med tegelhus och blåfärgat glas och människor i höga hattar.

Jag tänkte istället berätta hur jag satt på en tågstation. Med sju människor. I ett litet rum. Hela scenen skulle kunnat kommit ifrån 1800-talet om de inte vore för den gula postbilen som åkte förbi utanför. I ett stort rum intill satt hundratals studenter i gamla kläder och åt middag. Långa klänningar och kostymer med hatt. I de lilla rummet satt vi. Med utkik över tågstationen och jag var så lycklig att jag svamlade. De här är så magisk Hade de varit en film hade vi pratat om djupa viktiga saker istället för att påpeka hur fantastiskt allt de här är. Hur detta är den vackrast plats jag varit på. Hur den är gjord för de vackrast mest gripande människoscener. Skådespelarna påpekar aldrig hur de borde säga djupa saker. De bara slänger ur sig dem. Men de är kanske för att de bara är roller och inte riktiga människor. Sa jag. Pojken vid min sida höll med och skrattade. De andra vid bordet. Alla med benvit hud och varma leenden. Vi höll med varandra om allt från fildelning till globalisering. Jag kan inte förklara. För de skulle bara bli bleknat i jämförelser med hur fina dessa människor va. Hur lycklig och hemma och trygg jag var i de ögonblicken.

Av någon anledning måste jag vandra därifrån och snart inser jag att jag vaknat. I drömmen. Jag lyckas söka mig tillbaka till platsen med den är tom. Den stora salen med människor brinner. I de mindre rummet ligger hälsningar från dem alla. Men jag vet inte om de bara är jag som klottrat fram dem i sömnen. Jag kan inte skilja dröm från verklighet. Jag vill att de ska finnas även om jag drömde om dem. Jag kan inte förstå hur de bara kunde finnas i min fantasi när de nyss varit så verkliga. Eller om de på något sätt lyckats frigöra sig därifrån och bli egna. Om de finns här också. Om de mins mig. Hälsningarna är fulla med kärlek. Men de finns inget bevis. Inga adresser. Klara namn. Ingenting. De var fruktansvärt skrämmande. Sedan återvänder två av dem. När jag sitter i de där rummet. Jag vet inte längre om jag somnat om och drömmer om dem igen eller om detta är en verklighet. När jag vaknar från alltihop. I min säng. Här. I denna världen. Vet jag fortfarande inte riktigt vad jag ska tro.

De undermedvetna

2010-12-12T12:41:00.000+01:00

En hemligheter.
Jag storstädar hellre både fredag och lördag
En till
De jag alltid drömde om var någonting jag egentligen inte ville ha

och
Jag har varit på sös mer än jag varit i skolan de sista veckorna. och jag trivs mycket bättre där.

Men bordtennis finns - lite mer Jan Stenmark

2010-12-11T14:57:00.000+01:00

Man kan inte låta bli att älska honom!

Hemligheter

2010-12-09T22:58:00.001+01:00

Post a Secret. en fantastisk idé från en man i Amerika som inte kunde sova om nätterna. Han delade ut lappar kring hela sin stad. En uppmaning att anonymt på ett vykort med några få ord. Berätta en hemligheter för honom. Idag har han hur många tusentals kort som helst från hela världen. Ni kan kika på inslaget om honom från kobra här.
Eller kika in hans facebook sida här.

bara en bild

2010-12-06T20:41:00.009+01:00

från Gotland.

jag saknar den delen av den sommaren.

valar är väldigt stora

2010-12-06T20:31:00.001+01:00

av någon anledning blir jag alldeles glad av att titta på dem.

turquoise

2010-12-05T10:23:00.004+01:00

jag har liksom fastnat på den här färgen ett ögonblick

There is a lights that never goes out

2010-12-04T23:08:00.000+01:00

Jag brukade aldrig undra vem jag var. Nu kan jag inte sluta fundera. Inte heller kan jag komma underfund med hur jag ska leva mitt liv som jag vill ha de. Eller hur jag ska leva de för att bli lycklig. Jag funderar på att färga håret blått men jag vet inte om de kommer att hjälpa. Jag vet inte ens vad jag vill med imorgon. Hur ska man kunna bestämma en framtid? Eller ens börja med ett liv?

lite såhär vill jag måla mitt rum

2010-12-03T15:18:00.000+01:00

De blå/turkosa/havsblåa. De röda. De varma gula.
Sen. Massa, massa, massa tavlor på väggarna.
Ett målat träd över sängen.
Kanske målade fåglar i taket.
och papperstransor någonstans. Lite som i "500 days of summer"

2010-12-02T22:17:00.000+01:00

Blått hår kan vara så himla fint

Bokfrågor....

2010-12-02T17:42:00.000+01:00

Lånade en liten lista om böcker från krumelurpillret. Jag tror listan har vandrat en bit för att komma hit, vill ni finna dess ursprung får ni följa de små länkarna bakåt. Som brödsmulor... fast trevligare.

Favoritbok i barndomen?

Jag har aldrig kunna välja bara en bok. Lika lite som man bara kan ha en vän. Jag lästa alla "vi fem böcker" Jag älskade dem. Jag var förälskad i dem.jag levde i Harry Potter som de flesta i min ålder. Sen älskade jag alla spökhistorier och fantasyböcker jag kunde hitta. Läst hela skolans biblioteks förråd av dessa.

den klassiska vi fem gänget. jag har fortfarande en liten crush på Jemima Ropper. hon som spelar George. ett av mina få möten med en transa i en barnbok.

Vad läser du just nu?

Jag läste precis ut Boktjuven av Markus Zusak. De var förfärligt fin.

Vilka böcker har du reserverade på biblioteket?
Ofta många böcker i en serie vars början jag läst men slut jag inte hittat. Som alla "imorgon när kriget kom" böckerna.

Dålig bokvana?
Läser om böcker om och om igen istället för att bekanta mig med nya.

Vad har du för tillfället hemlånat från biblioteket?
Pride and prejudice and Wuthering heights. Jag försöker verkligen läsa böcker på engelska men lyckas nästan aldrig komma igenom dem.

Har du en läsplatta?
Verkligen inte! Jag förstår inte alls meningen med de! Böcker ska lukta. En läsplatta luktar inte.

Föredrar du att läsa en bok åt gången eller flera på en gång (slalomläsning)?
Jag har en tendens att läsa flera åt gången. Oftast en inbunden och en pocket. Inbunden hemma och pocket som jag bär med mig.

Sämsta boken du läst i år?
Jag har många gånger försökt att läsa "Timmarna" av Michael Cunningham men språket är så överdrivet, förvirrande och ja... dåligt att jag aldrig kommer mer än några kapitel. Sedan ser jag filmen, förälskar mig i berättelsen och försöker ännu en gång att läsa boken. Vi har helt enkelt en mycket knepig relation.

Bästa boken du läst i år?
I år? Jag tyckte hemskt mycket om "the little stranger" av Sarah Waters. Kalocain av Karin Boye och Boktjuven som jag nyss avslutat.

en oväntad semester. den boken räddade mig. om och om igen

Hur ofta läser du utanför din egen bekvämlighetszon?
Ärligt talat vet jag inte riktigt. Jag vet liksom inte riktigt var den är någonstans. För sällan säker.

Vilken är din läsebekvämlighetszon?
Inte för svårtskriva saker rent språkmässigt. Gärna med lite vardagsmagi i. Eller livöden. Jag tycker om böcker som får mig att tänka. Jag tycker om böcker som ger mig en ny värld att fly in i. Jag tycker om böcker som man fastnar i.

Kan du läsa på bussen?
Ja, fast jag tittar hellre ut igenom fönstret och läser på tunnelbanan när de ändå inte finns någonting att se utanför.

Vilken är din favoritplats att läsa på?
I sängen, helst på natten.

Vad anser du om att låna ut böcker? Regler?
Har lite svårt för att låna ut böcker. Mest för att jag har ett, kanske löjligt, stark band till mina böcker. Jag har inget emot att de blir lästa, tummade, vikta eller understrukna men jag tycker inte om att de blir kritiserade eller borttappade.

Viker du hundöron i dina böcker?
Alltid. De ska synas att en bok är använd.

Skriver du någonsin i bokens marginaler?
Alldeles för sällan.

I studierelaterade böcker då?
Hela tiden! Lånade, olånad, alla! Jag kan inte lära mig om jag inte stryker under och kommenterar i utkanten.

Vilket är ditt favoritspråk att läsa böcker på?
Svenska. Fast de får gärna vara skriva på engelska. Böcker skriva på Svenska saknar den melodi som böcker skriva på engelska ofta har.

älskade miss Marpel. Bättre engelsk deckare finns ej att finna

Vad får dig att älska en bok?
Jag vet inte. De bara händer. Lite som i vanliga livet. När jag hör ihop med historian. Låter de löjligt?

Vad inspirerar dig att rekommendera en bok?
Jag tipsar gärna inte om dem. Jag har den hellre för mig själv
eller ok... när jag blivit helt fångade av dem men än inte så där... ja ni vet...

Favoritgenre?
Historiska romaner med självständiga kvinnor och äventyr. Tänk 1800-tal eller 40-talet. Jane Eyre eller någon av Sarah Waters böcker. Eller livsödes-böcker som Alexandra av Torny Wirén. Eller engelska deckare. Den gamla sorten som Agatha Christiei. Och Marian Keyes såklart.

tippning the velvet - som ju även finns som bbc serie i tre delar

Genre du sällan läser (men önskar att du gjorde oftare)?
Riktiga klassiker. På originalspråk. Som man blir sjuk smart och insiktsfull av att läsa.

Favoritbiografi?
hm... nej.

Har du någonsin läst en självhjälpsbok?
Ja. Pinsamt nog. Ett antal. Fast inte "bli lycklig med fem enkla steg sorten" eller "räta ut din ekonomi" för de är ju bara fulla av sunt förnuft. Mer de som ligger på gränsen mellan självhjälp, filosofi, biografi och psykologisk teori. Eller skönhetsbibeln, chic och vardagslyx av Karina Ericsson Wärn som jag tycker kan räknas som självhjälp absolut. En av de få mode och skönhets-fixande relaterade saker jag faktiskt tycker om.

the story

2010-12-01T00:32:00.001+01:00

När jag ser de här bilderna får jag alltid en känsla av att de här ihop.

En väldigt speciel dag

2010-11-29T22:53:00.001+01:00

Idag är inte världens vanligast måndag. De har varit en fin dag på många sätt. Gud vad mitt språk är femenimt tänker jag nu efter långa politiska diskussioner på GU om allt ifrån cop16 till de inte klimatet i grön ungdom. Disktioner som kan sammanfattas med tre ord. Klimat, feminism och talarlistor. Som vanligt kommer jag därifrån med en varm känsla i hela kroppen av att höra ihop. Men de kan känslan har varit en av de få varma sakerna. Förutom den varma chokladen och cafet vi rymde till efter en lång blåsig timma kall ljusmanifestation utanför Rosenbad. Inför cop16. En massa ljus bland mörker, snö och kalla tår.

En annan grej med den här dagen är att mamma ska operera mot njurcancern imorgon. Om några timmar. Så idag har varit den sista dagen allting åtminstone nästan varit som vanligt. Imorgon försvinner hon till sös länge.
Min älskade underbara lilla mamma. De kommer bli underligt att vara hemma utan att hon går och pysslar. Utan henne blir de väldigt tomt. De blir inte lika mycket. De kommer att bli väldigt omvälvande veckor.

Idag på väg hem från GU satt jag och tänkte för mig själv. Rädsla som växte. Kanske borde jag bett alla jag träffat att tänka på oss imorgon. De som är tronde, att be för oss.
Kort inlägg. Kajsas tro. En gång i tiden trodde jag på Gud. Nu gör jag inte de. Jag vet inte varför men en dag (eller natt) så fanns inte längre den självklara känslan där längre. Plötsligt kändes de bara väldigt fånig att prata med ett mörker. Men jag är fortfarande och mer än någonsin aktiv i min kyrka för jag tror på människor och älskar den. Nu är jag tvivlare. Eller snarare. Jag tror på frågorna. På att vi ingenting vet. "God is not the answer, it's the question". Men de kan man ju inte be till. Eller tända ett ljus för. Så jag tänkte liksom att andra kanske skulle kunna be för oss. För jag tänker att de är större chans att de når fram.
Jag satt där med förvirring växande i magen. Vad ska jag göra???? ska jag ställa mig och skrika i vagnen "kan någon be för min mamma i natt?!" Skulle jag be om ett inslag i TV? Skulle jag ringa en präst? aaaaaaaaaa!

Då ser jag, snett till höger om mig. På motsatt säte. En stor skylt. Med två knäppta händer som höll en mobiltelefon. Smsa din bön står de på skylten. Den är från Svenska kyrkan. Ett sådant märkligt fint och passande sammanträffande. Jag sms-ade en lite bön. Jag gick in där nyss. De är väldigt fint. Så många böner som flyter omkring. Jag tycker ni ska kika in. För att de finns så många människor som behöver att vi tänker på dem. Och oavsett om de finns en gud eller inte så skadar de nog inte att vi ber lite för varandra. Om inte annat kanske ni kan tänka på min mamma imorgon?

nu ska jag sticka klart och sen ska jag sova. Sov gott på er alla där ute.

jag länkade lite diskret till Svenska kyrkan bönsida, Grön ungdom och cop16 ifall ni var intresserade av att läsa mer eller kolla vad i hela fridens namn jag pratade om. Men jag länkar de här igen.

Levande charader

2010-11-28T22:29:00.000+01:00

Vilka är ni? Alla ni som tittar in? Jag vet att ni är många och jag tycker om er för att ni läser den här skiten. Skriv en lite komentar och säg mig tre saker om er själva eller svara bara på detta. Så vet jag vem som hittat hit och vem jag skriver till mer än mig själv :)

- Var skulle dörren i din garderob leda?
- Vilken färg skulle ditt lasersvärd ha?
- Vilken är din favorit dag?

Ljustfest

2010-11-27T13:04:00.002+01:00

Vilket magisk träd. Och jag skulle gärna bära klänningarna också.
Jag mins ett annat träd. En massa träd fulla med ljus förra advent. De var en söndag. Allting var hemskt och stress och panik åt upp mig. Men Cathis och hennes dåvarande pojke Emil och jag körde ut till Järna och Mirre. Där fanns en hel park med ljuslyktor och de var allderles mörk. Där vandrade vi omkring på den blöta marken och pratade om allt möjligt. Satt länge i en gunga vid en stor eld. Lekte kull. Klättrade lite. Halkade omkring i leran i blöta skor. Klev rakt ned i vatten för att de var så mörkt. Var tillsammans i en stor mörk park fylld av lyktor helt enkelt. Sen åkte vi hem till Mirres dåvarande pojke och satt i hans röriga kök och drack tea tillsammans med en mystisk österrikare. Somnade gjorde jag så småningom i Mirres rum invirad i en massa täcken och filtar och långkalsonger och tjocktröjor. Jag tror aldrig jag sovit så gott som i de rummet och håret luktade rök. En väldigt fin kväll var de.

källa
och om ni vill gå på ljusfest i Järna finns de lite information här

de är pervest att vara gay men att köpa sex är helt okey!

2010-11-24T18:56:00.000+01:00

På tal om sex och sådant..

I ett av mina häften angående klinisk psykologi som jag i dagarna läser flitigt går under "symtomer på borderline" att läsa:

Tendenser till avvikande sexuella fantasier och behov.
Borderline personlighet kan vara dominerade av sexuella önskningar och fantasier av infantil/primitiv art, som omnämns som perversa. Anala och genitala önskningar kan blandas med homosexuella drag.

I samma häfte kan vi i en beskrivning över hur tillstånd så som psykopati oftast lättare går att dölja och ge utlopp för i högre samhällsskikt än i de längre, läsa:

Att betala prostituerade för tjänster som är klart avvikande eller sadistiska, att skattesmita eller att hålla människor i ett ekonomisk beronde där de får tåla hänsynslös behandling och psykisk misshandel behöver inte kollidera med vår lagstiftning.

Fantastiskt bra lärdomar eller hur? för jag vet inte vad ni tänker men senast jag tittade efter var de varken lagligt att betala för sex, skattesmitta eller misshandla någon psykisk. Dessutom var jag ganska säker på att homosexualitet inte klassas som ett avvikande, perverst eller primitivt sexuellt beteende.
De är alltid lika härligt med ny frisk kunskap!

Glitter

2010-11-23T17:21:00.000+01:00

Bara för att de är så snyggt med ett laget glitter som täcker huden.

Little People - a tiny street art project

2010-11-21T12:15:00.000+01:00

Ni har väl inte missat den fantastiska bloggen Littel People? Ett mycket, mycket, mycket litet gatukonst projekt. Min favorit är kanske den lilla, lilla mannen som sitter och väntar på någon på en liten, liten bänk i skogen. Eller kanske prästen som tillber en cola-burk.

2010-11-21T10:20:00.000+01:00

jag tror jag hittade bilderna hos julia - en av de bästa bloggar jag vet

Wuthering height

2010-11-20T00:17:00.000+01:00

En gång i tiden var jag ohälsosamt galen i böcker.

Jag skulle inte säga att trenden vänt och att jag plötsligt har ett mycket sunt och vuxet förhållande till dessa ting men jag läser inte länge en bok om dagen. Böckerna har varit mina vänner. Min trygghet. Min värld. Vissa av dem har jag läst så många gånger att jag nu kan ta upp boken, börja var som helst och veta precis vilken mening som följer. Böckerna var en av mina första förälskelser och kanske den mest långvariga.

När andra flickor hade bästisar och hästfantasier läste jag en "vi fem" bok i veckan och förälskade mig i engelska deckare och England. En förälskelse som varat i minst tio år. En gång i tiden gick jag till skolbiblioteket och lånade en ny bok varje dag som jag plöjde igenom hemma om kvällen. En gång i tiden var jag så förälskad i Harry Potter att jag kunde citera hela första kapitlet i första boken utantill. Och jag har inte ens asperger!

Men de var längesedan. Jag bor inte länge på bibliotek och mitt rum upptas inte av högar av böcker. Ibland går de långa perioder utan att jag läser en enda bok.

Men jag läser fortfarande lite konstigt. Samma böcker om och om igen. Sen kan de hända att jag stöter på en ny bok som jag tar mig igenom. Men för de mesta läser jag bara om mina böcker om och om igen eller väntar på att någon av "mina" författare ska ge ut någonting nytt. De flesta människor förstår mig inte riktigt men jag tycker inte om att inte veta vad som händer i de jag läser. Första gången jag läser någonting plöjer jag igenom de snabbt. För att sedan gå tillbaka till boken om och om igen och bekanta mig med nya sidor av den. De får gärna vara intelligent skriven med många överraskningar och vändningar. Så länge jag vet om dem. Lite som livet antar jag.

Snart ska jag presentera min favorit författare för er. Men nu ska jag sova.

och ja. jag vet. jag är fruktansvärt dålig på att sätta källor på bilderna. jag ska snart. så länge kan ni väl fråga om de är någon ni undrar över.

2010-11-17T19:45:00.000+01:00

Dawn

2010-11-16T22:37:00.000+01:00

Nu är jag hemma från mormor igen. I kontakt med nät, tv och överväldigande möjligheter att gå på matte-lektioner. Förfärligt. De bästa med att vara hos mormor är att åka dit och att åka hem. Jag älskar min mormor av hela mitt hjärta men den sex timmar långa ditresan och den sex timmar långa hemresan var ändå de bästa. Sex hela timmar då man inte kan göra någonting. Sex timmar utan dåligt samvete. Utan möjligheter att laga middag. Damsuga. Söka jobb. Plugga. Ringa. Mail. Ta ansvar. Fixa. Ta hand om. Sex timmar att inte göra någonting utan de dåliga samvetet som de apatiska brukar följa. Sex timmar av att bara titta ut igenom fönstret och halvsova. Inte ens lyssna på musik eller läsa. Sex timmar av ingenting.

De näst bästa med att vara hos mormor är att mormor har ett badkar. Vi har inget badkar hemma. Vi har bara en dusch med en barnspärr på så vattnet inte blir mer än ljumet i ett kalt badrum där elementet alltid är neddraget. De är ju så onödigt att slösa bort värme i ett rum vi använder så lite. Eller nått.... Men mormor har ett badkar och i de kan jag ligga i en evighet. Jag önskar att jag kunde andas under vatten för jag brukar fylle badkaret med så mycket varmt vatten som de bara går och sedan brukar jag ligga där med bara nästippen som sticker upp. Man hör ingenting. Man ser ingenting. De är bara varmt vatten runt hela kroppen. De är tryggt. Så jag badade och gick till den lokala lilla simhallen och simmade.

Hade jag bara ett badkar. Närhet till en simhall. Vänner att träffa. Ett rum med alla mina målar-saker. En bostad som inte var hos mina föräldrar. Yoga och lite träning. Ekonomisk trygghet och lite värdförbättrande då och då. Då tror jag att jag skulle vara ganska lyckligt.

Men nu har jag Komvux-studier. En mamma med cancer. Antidepressiva. Arbetslöshet. Värk i hela kroppen hela tiden. Aldrig tid för de jag vill jag. Aldrig tid för de jag borde göra. Ångestanfall och begynnande magkatarr. Oro för framtiden. Nu och då. Och de är liksom inte alls lika roligt.

För jag menar om ens version av vad som är bra är att få sitta på en buss i sex timmar och om man funderar på om de inte vore fantastiskt skönt att åka in på psyket. Då är man ganska misslyckad. Ända in i märgen misslyckad skulle jag påstå.

Home is yeasterday

2010-11-16T20:30:00.000+01:00

De här skriver jag i någon slags vakuum. Som om de var en annan människas känslor jag beskrev och inte mina egna. Men de här är min blogg och jag har märkt att när jag valt att dra bort de här och allt, allt, allt som kretsar kring de finns de inte mycket kvar.

Vad mitt liv går ut på just nu är att må bättre. Med tanke på att jag ängar så mycket tid åt att gå till läkare, sjukgymnaster och terapeuter måste jag säga att jag misslyckas ganska katastrofalt. Men min mamma fick för någon månad sedan ett cancerbesked och jag kämpar mot en mardröm på många sätt.

Inte för att allt gick så bra innan heller. Antidepresiva och terapi. Långa tea fyllda samtal om livet och vad de är meningen att man ska göra av de med vänner. Många slag mot stolar och krossade saker här hemma. Många sår. Många apatiska timmar. Många funderingar över meningen med allt. Men saker blev ändå mycket bättre. De handlade plötsligt mer om hur jag ville leva livet än hur jag skulle överleva livet. De blev lite tonårsrevolt i miniformat. Men inte mer än miniformat. Vi började komma längre med terapin. Jobba med saker som hänt för längesedan. Gräva djupare. De blir ju så. Jag fyllde alla timmar utanför komvux med hur mycket som helst. Så mycket liv och så mycket jag ville och vill göra att jag inte förstår hur allt ska få plats. De var och är fortfarande mycket att arbete igenom och klara men de fanns åtminstonde någonslags plan och en föreställning om hur de ska vara när jag var på andra sidan.

Sen en kväll. En fredag eller torsdag tror jag. jag var förkyld och trött och hade somnat när jag kom hem. Mamma väckte mig framåt sex och sa att hon ville prata med mig, pappa och Gustav om någonting. Vi hade varit och ätit lunch tidigare den dagen. Mamma och jag. Ätit Kinesisk mat vid mariatorget. Jag satte mig i fotöljen i vardagsrummet. Pappa satt i långa soffan och Gustav i smala. Mamma på en pall framför mig. Så fort jag satte mig och hon öppnade munnen förstod jag att någonting hänt. Nu har mormor dött hinner jag tänka, eller Gunilla. Och blir rädd. Kall. Sedan berättar hon. Om knölen som läkarna upptäckt på en röntgen. Om fler undersökningar och hur hon tidigare samma dag fått reda på att de är en tumör på hennes njure.

Jag vet att jag tänkte att de här händer inte. Jag kan hantera vad som helst men inte det här. Hade jag inte bara någon vecka tidigare suttit hemma i Alex soffa och vräkt ur mig hur rädd jag hela tiden var att mamma skulle bli sjuk. Hade jag inte i min dagbok någon månad tidigare skrivit långa inlägg om hur rädd jag var att någonting skulle hända henne. Men saker man är livrädd för ska inte hända. Om man bara föreställer sig dem riktigt mycket händer de inte. De värsta katastroferna. Man kan vara rädd hela tiden för att mamma ska bli sjuk men hon får inte blir de.

Och jag grät. Jag grät och grät och grät. Alex ringer och vill ses och jag gråter hela vägen hem till henne. Jag gråter nästa dag och nästa. Jag gråter nog dagen efter de också. Ska mamma dö nu? Kommer hon aldrig få träffa mina barn? Kommer de här vara vår sista jul med henne? Kommer semestern i somras varit den sista? Kommer jag avsky mig själv för alla gånger jag bråkat med henne de senaste året? Kommer jag önska att jag utnyttjade varje ögonblick att vara tillsammans med henne? Kommer jag snart kunna göra precis vad som helst för att höra hennes röst igen? Ni vet. De vanliga som ni säker alla tänkt någon gång när ni fått reda på att era föräldrar lider av en livshotande sjukdom.

Men efter helgen slutar jag gråta. Jag går omkring i en bubbla av kall rädsla. Extrem ilska på alla läkare som inte gör någonting med det samma. Extrem ilska över allt. Men jag kan inte fatta de. De gör för ont för att förstå de. Hur många gånger jag än skriver orden eller säger dem. Jag pratar inte så mycket om de. Jag har en stark orationell känsla av att om hon dör är de mitt fel. Men jag klara inte av att föreställa mig att hon ska dö för hon är den viktigaste människan i min värld. Jag vet att jag inte vet hur jag ska kunna leva i en värld där hon inte finns. Jag kan inte föreställa mig den världen. Jag försöker bara säga att jag älskar henne så ofta som möjligt.

och jag försöker att hantera att allting ibland gör ont.

Bye, bye baby

2010-11-13T23:55:00.000+01:00

Jag mina kära vänner kommer försvinna till min mormor i några dagar och bloggen kommer således vara lite tom. Men förtrösta icke! De finns ju massa, massa, massa mysiga inlägg från den tiden denna blogg var lika anonym som ett grönt litet päron att läsa. För att inte tala om alla de trevligt bloggar jag tipsat om.

Eller oxå kan ni göra någonting viktigt. Som att laga böckligt.

Idag har jag försökt mig på lite snapshot film. De färdiga resultatet dyker upp här på bloggen så småningom.